Att svensk musiks framgångar, både de kommersiella och de konstnärliga, handlar om hög kvalitet är det få som motsätter sig. De flesta vet också att kvalitet tar tid och att tid är pengar (det är därför makthavare trilskas med att kalla dem "under"). Att stimulera kulturen handlar alltså om att öka skapares resurser så att de kan köpa sig tid att öka sin konstnärliga verkshöjd. 

Stat och näringsliv står som bekant för resurserna, men så länge svenska politiker inte förstår kulturens viktiga sociala roll för samhällsbygget är det statliga spåret väldigt smalt. Kulturens kassaflöde kommer således från näringslivet, som förstås helst investerar i sånt som genererar vinst i en framtid de kan räkna på. Politikernas argument är att om näringslivet stöttar fri konst i en slags nedsippringsmodell på individnivå kommer pengar genereras på kulturskapares kommersiella sida som sen stöttar deras konstnärliga utveckling. Alla skapare ska ha ett eget Future Lab för att fortsätta marknadsanpassningen, med andra ord.

Men precis som nedsippring inte fungerar på systemnivå – belagt sen länge och stor orsak till att Sverige är Europas mest ojämlika land – gör det inte heller det på individnivå. Kulturen reflekterar övriga samhället vilket gör att Sveriges genomsnittliga kulturskapare är bland de fattigaste i Europa i relation till vår rikedom. Tesen om kulturskapares välmående anses ändå bekräftad, eftersom det alltid finns undantag. Och många undantag finns inom musiken, vilket gör fältet till en tacksam arena för finansspekulation, men även skapar lärdomar för kulturskapare i andra fält.

Sverige är ett paradis för techpopulister eftersom våra politiker alltid förstår att stötta teknisk innovation med exportpotential. Techpopulismen har blivit helt central när musikindustrin lyfts fram som exempel på hur "kultur" kan bli lönsam. Politikens analys av vad som orsakar lönsamheten är dock på tok för grund, eftersom den även kräver förståelse för kvalitetsmusikens förutsättningar, inte bara hård data. Bara för att ABBA Voyage London har en miljon besökare om året eller att Spotify snart en miljard användare blir inte svenska musikskapare ens ett kryddmått rikare. Denna komplexitet skapar både möjligheter och utmaningar, som det objektivt går att hävda att svenska musikbolag är bäst i världen på att utnyttja respektive tackla. 

Systemen är alltid integrerade, dock: musiken existerar inte i ett vakuum utan är beroende av både kultursektorn i sin bredaste bemärkelse och samhället i stort – både nationellt och globalt. Och då kulturens investeringshorisonter och avkastning skiljer sig stort mellan musiken och andra fält blir alla jämförelser orättvisa. Kulturen kan dock lära sig av musikens (seriösa) aktörer som alltid har varit bra på att prata så att politik och kapital förstår. Budskapet är enkelt:

Eftersom tid är pengar är konstnärer riskkapitalister.

I ett antal artiklar framåt under vinjetten tid är pengar utforskar jag hur svenska musikskapare och -bolag organiskt skapar hållbara affärsmodeller i konstant samklang med omvärlden.

1:
Konst och motstånd i techpopulisternas paradis

‍

Musikindustriernas ägare befinner sig allt längre från musiken, vilket missgynnar musikens konstnärliga risktagande. Ny teknik påstås lösa problemet men skapar främst nya intäktsströmmar för investerare. Svenska musikskapare är dock uppfinningsrika och skapar alltid nya hacks i de system som är designade för att exploatera dem. Det är tur, eftersom alla konstnärer hade jobbat vid digitala löpande band i den globala innehållsfabriken om systemens ägare hade fått bestämma. 

I all evig framtid kommer musiker spela och musikälskare lyssna, vilket gör musikrättigheter attraktiva även för investerare som är helt ointresserade av konst och kultur. Digitaliseringen öppnade kapitalets ögon för musikens eviga värde på vid gavel och alla som problematiserade maktförskjutningen eller den spekulativa kärnan har distraherats med fildelningsdebatten och kallats bakåtsträvare. Pengarna måste tydligen få flöda fritt och oreglerat, annars förlorar musiken, har vi fått veta – men musikens väktare vet bättre än att ta löften som sanningar efter de senaste decenniernas stora förändringar på marknaderna. Eftersom musikindustrins hjärta alltid har varit en gigekonomi som närt syftesdrivna företag och musiker som inte är till salu är den svår att manipulera – så länge dess icke-vinstdrivande organisationer förblir starka. 

Under de senaste decennierna har musikindustrin blivit föremål för enorma investeringar från de med tillgångar att spela med. Det är omöjligt att räkna ut exakt hur mycket pengar musiken genererar eller ens överblicka vem som äger vad, men man kan konstatera att de flesta kommersiella företag – från bryggare av blaskig konsertöl till klädkedjor utan personlighet – har skickliga musikskapare att tacka för sina framgångar, åtminstone delvis. Detta inflytande är musiken som helhet exceptionellt bra på att lyfta fram på ett sätt som andra konstnärliga fält inte är i närheten av. 

En potentiell masspublik är alltid runt hörnet för musiker, oavsett om de skapar smal ambient eller försöker få virala hits. Så var det redan långt innan internets intåg, vilket har gjort att det även i de dystraste inflationstider är motiverat att hålla det konstnärliga hoppets låga brinnande.

Valfrihet=demokrati?

Kulturens största problem är enkelt att peka ut: det har aldrig varit enklare att imitera det som ”fungerar”, vilket gör att oambitiöst skräp fyller alla våra kanaler. De som förtjänar att nå ut drunknar i det digitala bruset, störda av algoritmernas kapitalstinna frekvenser. Den nyskapande musik som får många lyssnare är bra på är att tysta påståendet om den subjektiva smaken. Den bevisar att viss konst är mer förtjänt av framgång än annan. Det är det som gör kulturen underbar. Vi kan ta diskussionen om budgetar och marknadsföring vid ett annat tillfälle.

Skräpflödet går att spåra till techpopulism – en populism som maskerar sig som innovation och ursäktar all strävan mot enorma volymer med ett debilt "smaken är som baken". Plattformarna kräver att vi inte underkänner konstnärliga verk eller ens har åsikter om kvalitet, eftersom deras vinstgenerator stavas k-v-a-n-t-i-t-e-t. På ett moralfilosofiskt plan går det därför inte att bevisa att till exempel Spotify orsakar en försämring av musiken i stort eller att AI-genererade låtar borde värderas lågt utan att ge sig in i ett samtal om inkludering. För techpopulister är kritik elitistisk och obegränsad valfrihet – det vill säga volym – vad "folket” vill ha.

Ett omfamnande av yttrandefrihet och vurm för kulturens egenvärde tillåter på så vis spridningen av algoritmoptimerat, AI-genererat och marknadsanpassat skräp genom att hävda att detta måste värderas lika högt som seriös konst. Det är helt ohållbart, skräpet ska förstås kastas, men techpopulistiska gamar fortsätter cirkla runt musiken så länge det finns pengar att slanga ur systemet. Men musikskapare släpper inte gamarna ur siktet, vilket har skapat en slags kulturens MAD. 

Industrin påstods bli bättre för musikskapare när teknologin fick ”demokratisera” musiken, men idag vet vi att demokratisering inte är mer än ett ord för techpopulister. Precis som ”jämställdhet” och ”mångfald” argumenterar ingen emot ett demokratiskt projekt utan att ha torrt om fötterna. Orden syftar till att ge oss en känsla av ofrånkomlighet – att ifrågasätta en ”demokratisk” affärsmodell blir att ifrågasätta vi hela samhällsordningen. Men de som tar de stora riskerna och utgör musikens ryggrad har en finkalibrerad bullshitradar. De har hört alla löften förut och vet hur man navigerar samtiden. Denna bullshitradar, byggd på kombinationen av syfte och affärsverklighet, har alltid varit musikens räddning.

‍

Ett bräckligt självstyre 

2007 släppte den brittiske grimeartisten Wiley låten 50/50 om hans nya deal med skivbolaget Big Dada, tre år senare gav han bort 203 låtar på Twitter och ytterligare ett år senare bad han om mer cash i Numbers in Action från albumet 100% Publishing. Hans lättsamt skrytsamma texter är tre plus men illustrerar en period då upphovsrättens värde förändrades i grunden. Spotify föddes mellan utgivningarna, och liksom många andra artister krävde Wiley kontroll över sina rättigheter eftersom de – trots fulla konsertsalar – inte längre tycktes generera något större kassaflöde. Den på pappret positiva utvecklingen skapade dock en ny utmaning när rättigheterna blev lätthandlade derivat: musikindustrin bytte skepnad när den underordnades finansmarknaderna. Men olikt andra globala industrier är musiken uppbyggd kring atomisering – det är enskilda individers talanger som upprätthåller hela marknaden. 

Atomiseringen är musikindustrins kombinerade styrka och svaghet: en konsumentmarknad där miljarder individer konsumerar miljoner individuella uttryck, vars poäng är att utforska konsten med en Big Bang-energi som inte går att rikta mot ett enda mål.

”Den ständiga jakten på nya marknader, nya produkter, ny teknik och nya investeringsytor är själva motorn i systemet.”

– David Harvey, 2005

I denna sköna nya värld är ambitiösa musikbolag alltjämt artisternas viktigaste partners. Fingertoppskänsla och seriositet har en renässans byggd på syftesdriven, målinriktad DIY som insisterar på att vara både konstnärligt och ekonomiskt hållbar – väl förtjänt av de mjuka pengar som det offentliga kan bistå med. Mjuka pengar som vi förstås hoppas ska växa i storlek – men det är en annan historia.

Tiden då samvetslösa Bossar tvingade artister bränna ut sig för att maximera sin ROI är kanske inte förbi, men definitivt under omförhandling. Sverige ligger i framkant av förhandlingen rent konstnärligt, vilket ger oss en strid ström av musik som definierar framtiden i stället för att reflektera samtiden. 

Låtar som Civil Polis New Music Friday.◾

Del 2 av Tid för pengar handlar om musikens nya feodalherrar.‍