Techfeodalism som (svag) metafor

Begreppet techfeodalism populariserades av Greklands socialistiska finansminister Yanis Varoufakis för ett par år sen, men kritiserades omgående eftersom det antyder att vi har lämnat kapitalismen bakom oss och gått in i en ny era. I korthet argumenterar Varoufakis att den nya tidens ägarklass inte producerar något av värde utan i stället inkasserar hyra för den digitala infrastrukturen vi alla gjorts beroende av. De nya app-säljande fysiska produkterna – från Iphone till elcykel – fyller främst funktionen att hålla oss beroende av den digitala infrastrukturen: fysisk tech för oss att uppdatera och uppgradera ofta snarare än vårda. Ju mer dominant en plattform är på sin marknad, desto större andel av våra skördar kan de nya feodalherrarna kräva av oss, bönderna. Idén är potent men haltar då de gamla feodalherrarna var lokala och åtminstone formellt skyldiga att skydda och skipa rätt – nutidens suveräner har global statsrättslig makt.

De politiker som försöker kräva jättarna på ansvar tycks ofta göra det som ögontjänare och av populistisk egennytta – att vara tuff mot Makten är populärt bland väljarna och då är plattformarna tacksamma måltavlor. Populismen skapar absurda men talande överlapp mellan höger- och vänsterpolitiker – i USA ställer demokratiske senatorn Elisabeth Warren och Trump-apologeten Josh Hawley liknande krav på plattformarna som till exempel ekosocialisten Mélenchon och fascisten Le Pen gör i Frankrike. De angriper från olika håll och av olika ideologiska skäl men är i grunden tacksamma för att ha en Grinch på ”den andra sidan”. Fiender är viktiga för den som vill bli omvald.

Från mark till nätverk

O.G.-feodalherrarna fasades ut i samband med att nationalstater och kungariken bildades. De sålde av sin mark till det nya borgerskapet som hade cash att bränna, makten centraliserades och mindre bemedlade hamnade under allt större skattefinansierade arméers beskydd i stället för feodalherrarnas godtycke.

De digitala suveräner som rör sig på den globala kapitalismens spindelnät är inte feodalherrar utan snarare deras gudar. Genom att lägga sig till med sina dessas extrema livsåskådning hoppas ständigt nya årskullar av entreprenörer att Mammon ska belöna dem. Den progressiva vänstern har inga lösningar utan hoppas på tvångsuppdelning av plattformarna. Den andra möjligheten – revolution – kräver att staten beslagtar plattformarna. Men vilken stat skulle det vara? Makten i både USA och EU älskar det nyliberala projektet eftersom detta genererar så mycket rikedomar även för dem. De kommer inte att stressa fram någon form av radikal förändring om inte kravet kommer från väljarna. Och väljarna är upptagna med att producera TikToks och fuska med AI.

‍

Makten förklädd till underhållning 

Utmanare och snabbväxande småföretag blir antingen uppköpta eller krossade av Big Tech, vars ägare har klätt ut sig till underhållare eftersom det effektivt skymmer sikten för deras enorma makt. Makt kräver nämligen ansvar, och ansvar kostar pengar – pengar som aktieägarna kräver i utdelning. Jobs klädde sig i Miyakepolo, pappajeans och New Balance för att medierna skulle porträttera honom som en stor humanist, inte en simpel VD. ”Jesus, Gandhi, ME”, som Bill Burr sammanfattade hans Jobs för sig själv/Apple. Som landets politiker sprang han ut på scenen och ägnade sig åt svulstiga produktlanseringar eftersom det i USA är väldigt fördelaktigt att bli sedd som underhållare. Jobs är dock vår tids Walt Disney än Jesus eller Gandhi, vilket blev extra tydligt när hans sidoföretag Pixar blev Disneys största ägare.

Skälet stavas optik: världen ser underhållare som ofarliga. Tokstollar, kreatörer eller nördar är bättre än verkligheten. Apples helt avgörande före detta chefsdesigner Jony Ive tycks inte ens i mogen ålder – från sitt enorma berg av pengar – ha börjat reflektera över Silicon Valleys anspråk på absolut makt över våra liv. När han sålde sitt nya bolag LoveFrom till OpenAI för 60 miljarder påminde han oss i stället om att han drogs till ”The Valley” för optimismen, och för att skapa ”amazing products that elevate humanity”.

Makt är en motherfucker. Så de gör den till ett skämt.

Världens konsumenter hade aldrig accepterat Jobs, Zuck, Musk – eller Ek – som ledare om de inte hade höjts till underhållare eller filosofer. Alla människor har gemensamt att de älskar konstnären eftersom denne ses som en humanist i kontakt med gud. Ingenjörer, programmerare, ekonomer och säljare – not so much. Det finns en anledning till att vi känner till att Jobs tog en kurs i kalligrafi: för att vi inte ska reflektera för mycket kring detta och se dem för vad de är – företagsledare med mer makt än de flesta statsöverhuvuden. Därför gör de alla som Kamprad och förtrycker sina extravaganta impulser så gott det går. På det självmedvetna 2000-talet finns det ingen plats för Gianni Agnelli-sprättar. Men deras makt har fått helt obegripliga proportioner, och de grindvaktar nu allas vårt tillträde till vilken marknad vi än vill agera på.

De nya suveränerna

Vår hemodlade Daniel Ek är minstingen i sammanhanget men likväl musikindustrins överlägset mest förmögna person genom tiderna om vi räknar bort David Geffen som bara har musikindustrin att tacka för 10% av hans enorma bankkonto. Med en förmögenhet som motsvarar Togos BNP och kontroll över hundratusentals kreatörers möjligheter att nå ut har Ek fullständigt orimlig makt över världens viktigaste kulturella uttrycksform. Liksom de andra suveränerna är hans makt oproportionerlig, tillsammans med en handfull underhuggare styr han algoritmer som skapar eller raderar karriärer. Spotify är hans stat – med egna lagar och straff.

Vi hamnade här för att vi fortsätter rösta på politiker som tar näringslivets löften om teknologiska lösningar som gospel och ser all form av inbromsning som negativ för deras möjligheter att hävda att de gjort någonting produktivt under sin mandatperiod. Ingen röstar på en teoretisk kritiker – Varoufakis fick sex månader på posten eftersom han hamnade i omedelbar konflikt med Eurozonens samtliga finansministrar om de planerade åtstramningarnas hårdhet. Liksom alla som kritiserar eller försöker problematisera teknologins och finansmarknadens all in-mentalitet blev han kallad bakåtsträvare och kommunist. Det har länge varit uppenbart att även de som styr de yttersta systemen gör det i egennytta – Grekland skulle anpassa sig till varje pris, och återhämtningen sen hållas upp som bevis för att det inte alls är något fel på den moderna kapitalismen. Det var lite hicka bara, tydligen.

Ideologisk optimism, kreativ förstörelse

Konsten existerar för att bidra med nya perspektiv och visa alternativa vägar framåt för samhället. Problemet är dock att samhället fungerar alldeles utmärkt från näringslivets nuvarande perspektiv, de har inga incitament att söka ut- eller avveckla strukturer. Fråga de över 500 nya miljardärer som Sverige genererat sen millennieskiftet, eller varför inte deras intresse- och inflytelsesfär av anställda, underleverantörer och sociala nätverk. Du kommer inte att höra många incitament att förändra världsordningen som etablerades under åttiotalet i halva västvärlden. Men NPM och ”tech” i den allra bredaste bemärkelsen är trots allt bara effektiv kapitalförvaltning i effektiviserings- respektive innovationsskrud. Ändå styrs vår gemensamma skuta efter dess principer, eftersom de är enkelt kvantifierbara.

Kapitalet älskar de lösningsorienterade och förkastar kritiker trots att bägge sysslar med problemformulering – kritik av existerande system respektive av de lösningar som redan erbjuds. De lösningsorienterade säger ”vi förnyar”, ”vi ersätter”, ”vi river för att bygga” – det var ju till och med en del av temat för årets Nobelpris i ekonomi. Men kreativ förstörelse genererar bara framsteg för mänskligheten när den bärs av insikter om vad denna behöver, inte när egenintressen – att förskansa sig makt och/eller pengar – sminkas upp för att se ut som förståelse och omtanke om konsumenter.

‍

Gilla läget!

2010 publicerades Barbara Ehrenreichs bok Gilla läget: Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande på svenska. Hennes upplevelser av den amerikanska cancervården fick henne att inse att obefogad positivism blivit ett ideologiskt verktyg som syftar till att tysta kritik genom att låta individens problem stanna hos individen i stället för att överföras på, och därmed betunga, systemet. Och nog visar skräckhistorierna från de svenska vårdbolagens visselblåsare att även vi är på väg i samma riktning – bara lite mer valfrihet så blir skulden helt vår egen om något går fel.

Om du råkar illa ut har du dig själv att skylla – ”gör andra val, få annat resultat”, som Ebba Busch så insiktsfullt twittrade 2014.

Sen Reagan och Thatcher inspirerade västvärldens nyliberaler till att strypa staten genom sitt laserfokus på hyperindividualism har EU och Sverige legat ett decennium efter i den nya marknadsorienteringen. Opportunister med påstådda finansiella techlösningar på kulturens problem har i dag en politisk uppmärksamhet de inte hade för femton år sedan.

Vi gör därför bäst i att påminna oss om att efter att de amerikanska och brittiska bankerna räddades av skattepengar hjälpte inte två mandatperioder av Obamas välvilliga kompromisser. Den amerikanska högern utvecklade ändå den rabiata identitetspolitik som i sin tur tvingat fram enorma sänkningar av den statliga finansieringen och som fortfarande pågår. I Storbritannien försökte Torypartiet med sin avhållsamhetspolitik tvinga britterna att lugna ner sig i stugorna.

Historien upprepade sig, som den alltid gör, och som vanligt ligger vår politik efter och går, trots alla tillgängliga fakta, på exakt samma minor. Men det kanske inte gör något? Det kanske inte var något speciellt som hände politiskt i Storbritannien och USA 2016?

Eftersom svenska högerpolitiker insisterar på att sätta upp exakt de pjäser i Sverige som redan grundligt misslyckats i USA och Storbritannien finns det kanske inte så mycket mer vi kan göra – förutom att konstatera att även 2026 ska kulturen kosta så lite att den går att dränka i ett badkar.

I stället för musik: förvirring

I Sverige räcker det för bolag att ha namn som Strategic Tech Solutions för att ha betydligt större chans till offentlig finansiering än ambitiösa kultursatsningar kring kluriga idéer. För att vi inte ska berövas konstens roll i vår fragila demokrati har jag därför ett förslag. Jag kallar det I stället för musik – förvirring efter Bob Hunds pärla. Så här gör vi nu: alla konstnärliga projekt som söker finansiering registrerar bolag och använder AI för att generera ett företagsnamn som åtminstone vagt speglar projektets grundläggande tematik. Sen får AI skapa en pitch baserad på namnet och ett par nyckelord från projektet. Vad det är rent konstnärligt är oviktigt – det som behövs en vag affärsidé baserad på ”tech” med enorm potentiell Total Addressable Market. Voilà: kulturen får bättre chanser till finansiering än genomtänkta redogörelser för konstnärligt utforskande. Nu kan kulturprojekten söka från näringsvalvet som innehåller över 120 miljarder i stället för att vara beroende av kulturkoppen på cirka 3 miljarder.

Är inte detta positiv lösningsorientering så vet jag inte vad som är det.◾

‍