KULTURDEBATT. Ett intensivt påverkansarbete (för de som vill slippa det slemmigare ”lobbyism”) pågår för fullt inför höstens val.

Kulturens intresseorganisationer vänder ut och in på siffror i löftesrika framtidsvisioner för att tilldelas några av smulorna som kulturdepartement och dess lydande myndigheter delar ut.

För att lyckas behöver de anpassa sig efter två agendor: sina egna och politikens. Och politikens agenda är näringslivets.

Musikbranschen kan enkelt delas upp i två intressesfärer: musikskapare och industri.

De flesta verkar delvis i bägge då låtskrivare, producenter och musiker för att överleva både skapar egna och medverkar eller förädlar andras låtar.

I takt med datoriseringen överlappar rollerna alltmer. I dag kan vem som helst med en laptop skapa och ge ut musik på en global marknad.

Kvaliteten på musik får kritikerna bedöma, men datoriseringen låter numer även musikskapare analysera marknaderna med samma precision som tidigare var skivbolagens konkurrensfördel.

Ytliga framgångar

Den svenska musikbranschens ytliga framgångar – export, listplaceringar och så vidare – kommer sig av att Sverige är bäst i världen på att analysera popkulturella trender.

Det är ingen slump att just kvantifiering är hjärtat i Spotifys affärsmodell.

Eftersom vi har skickliga musikhantverkare som är så bra på att möta den globala efterfrågan på popmusik ökar branschens omsättning stadigt och används för att intyga att svensk musik går som tåget.

Den visar enligt både poptimister och politiker att kulturens egenfinansiering inte är en utopi. Men: nutida mätande kommer leda till framtida motgångar eftersom musikindustrins bokföring är oärlig.

Både bransch och politiker behöver fråga sig: om alla i hela världen kan skapa och ge ut musik av hög hantverksmässig kvalitet – redan fullt möjligt med ett billigt ljudkort och en habil AI-tjänst – vilka delar av världen kommer ha starkast incitament att leverera musik åt Spotifys algoritmer?

Vilka kommer att ”spela marknaden” bäst?

Kvantitet är en återvändsgränd som den svenska musikbranschen klev in i för flera decennier sen.

Riskerar samma utslagning som tennis

Var och när skapas musiken i AI-åldern? Att lära sig generera låtar med digitala verktyg är mer kostnadseffektivt än det praktiska lärande som bygger upp professionella musiker under lång tid.

Musikskolor, studiecirklar och replokaler för alla som önskar kostar seriösa pengar. Pengar som uteblir när makthavare bara tittar på musikindustrins sida av ekvationen.

Svensk musik riskerar samma utslagning som tennis eller utförsåkning.

Framgångar skapar bekväm resignation som leder till att både politiker och industri riskminimerar och slutar investera i framtid och innovation.

PR-konceptet ”det svenska musikundret” konstruerades av politiker och musikindustri runt millenieskiftet för att få ihop budgetar som inte längre höll.

Förment kommersiell pop klarade sig ju bra och de amerikanska majorbolagen hade köpt upp svensk musikbransch för att fiska ut vinster – inte för att säkra svensk musiks framtid.

Inte mirakel utan hårt arbete

Lyssnare förstod så klart från början att framgångsrik musik aldrig beror på under och redan omkring 2004 när José Gonzales cover på The Knife’s Heartbeats ljudsatte en uppmärksammad Sony Bravia-reklamborde begreppet dödförklarats i medierna.

Men medierna ville inte, eftersom ”undret” drev trafik i Idol– och Så mycket bättre-Sverige.

I takt med Spotifyalgoritmens globala spridning glömde politikerna bort att musikbranschens framgångar inte vilar på mirakel utan hårt arbete – de har övertygats att musikskapare inte behöver kosta pengar.

Om vår popkultur ska fortsätta vara relevant (”exportvänlig” på politiska) behövs långsiktiga satsningar på risktagande konst, inte säljpitchar från en bransch i limbo.

Stim betalar ut cirka tre miljarder till rättighetshavare om året och stora konsertarrangörer rapporterar stadigt ökade biljettintäkter.

Men utelämnar vi våra två dussin högst intjänande låtskrivare och bortser från de två största livearrangörerna ser det väldigt annorlunda ut.

Framgångsberättelsen är beroende av några få effektiva hitmakare i kombination med svensk konsumtionskraft.

Ett luftslott

Men både Karin Dreijer och Zara Larsson föddes i ett fungerande system och politikerna behöver nu förstå att musiken är en hybridmarknad som balanserar näring med kultur.

Någon, eventuellt jag, kallade musikbranschens alla siffror för väggar i ett luftslott.

Marknadens dynamik dribblade upp oss på läktaren, eftersom företagare förstås använder alla tillgängliga trick för att öka omsättning och avkastning.

Men olikt exakt alla andra branscher är frånvaron av kritisk granskning och etiska principer kring rapportering slående.

Vi ska vara stolta över Sveriges musikframgångar, men behöver underhålla – kanske till och med utvidga – systemet som genererat dem.

Att kalla kulturarbetare i andrahandslägenheter och utan pensionssparande för under, hävda att Mellovinster bevisar något mer än att Sverige älskar musiktävling eller ge Max Martin Polarpriset är inte lösningar, utan tunna plåster.

Musikbranschen är inte en avkastningsmaskin vars framtid hör till den som har mest data. Konsumenter kommer fortsätta belöna artister, låtskrivare och musiker med konstnärlig verkshöjd – och den är helt beroende av en bokföring i balans.

På kostnadssidan hittar vi då replokaler, fri musikundervisning och sociala skyddsnät. Inte några under.■

‍