Sverige är ett land med enormt mycket kulturproduktion och folkligt kulturengagemang men svenska politiker missförstår kulturen med flit. Deras svala entusiasm beror förstås på att konstnärliga framgångar inte går att mäta under deras mandatperioder, vilket gör att politikerna hellre hyllar designad – med andra ord kundoptimerad – kreativitet. Inställningen har lett till paketeringar som våra handelsoptimerade svenska ”under” och entusiasm kring begrepp som KKN eller EU:s tvingande anpassning av kultur till Europas digitala inre marknad.

Vi behöver kulturpolitik som blickar bortom kulturministerns genomsnittliga mandattid på fyra år.

Nuvarande kulturdepartements misstag är endast en upprepning av tidigare versioner. Enligt New Public Managements grundläggande principer fortsätter politiker av alla färger insistera på att tilldela svensk kultur två kärnuppdrag: ökad konsumtion och förbättrad Sverigebild. 

Cashflow och image – skatt och design. 

Ett färskt bevis hittar vi i Kulturrådets ovanligt tidigt publicerade regleringsbrev för 2026, i vilken myndigheten åläggs ”främja turism kopplat till En kulturkanon för Sverige”. Formuleringen positionerar kulturministern inför kommande val och håller samtliga Tidöpartier nöjda. Och visar att politikernas oförmåga att förstås kulturens grundläggande samhällsfunktion är intakt.

Samtidigt har andra myndigheter som en gång var viktiga för kulturen slutat dansa runt sina instruktioner. Svenska Institutet arbetar idag först och främst med att sälja svenska produkter och tjänster snarare än att främja kulturutbyte. Avsaknaden av kulturell mångfald i det Nationella rådet för varumärket Sverige är faktiskt sorgligt. 

Detta syns tydligt i den ideologiska infrastrukturen runt kulturpolitiken: ”kulturstöd som lämnas till privata aktörer som inte förvaltar det svenska kulturarvet i högre grad kan fördelas till mottagare som också kan visa på extern finansiering.” (Ur Timbroskriften Tidö 2.0)

Det blir värre

‍Att den förment nyliberala men i praktiken nationalistiska Sverigebilden nu tvingas gå ännu längre i Tidös tvångsäktenskap visar på ny nivå av kulturell obryddhet. Kultur har blivit enbart medel. Frihetsideal och principiellt relevanta invändningar mot Folkhemmets uppbyggliga kultursyn sätts på skam när SD tvingar kulturens pengar till att bussa folk till Falu Koppargruva.

Det måste förändras. 

Politiker – och alla intresserade – behöver betydligt bättre förståelse för hur en kultur som sköts rätt blir en dynamisk kraft som förändrar och förbättrar våra liv långt bortom de sociala ingenjörernas måttstockar. Och oavsett ideologi finns både politiska, ekonomiska och mänskliga fördelar med denna förståelse. Fråga Winston Churchill. 

Det är dags att hjälpa politiker förstå ett i grunden enkelt faktum:
kulturen är vår kanon. 

‍