Med opposition som metod

Förståsigpåare förklarar gärna att konstnärer alltid måste vara i opposition, men det är fel eftersom konst inte måste någonting. Att ständigt fråga sig vad som är motsatsen till det samtida och populära är det viktigaste verktyget man får med sig från seriösa konstnärliga utbildningar. När världen är full av imitation och förtäckta hommage riskerar vi alla att trilla ner i det där bekväma hålet om vi inte passar oss. Efter trettio år i de så kallade kreativa branscherna har nog jag lärt mig undvika det men det är en daglig kamp.

Jag har arbetat i alla medium men framför allt med mig själv. Beställd kommunikation har explicita målgrupper och kräver medvetenhet om avkastning på investering – i den icke-beställda kommunikationen har jag mitt laboratorium. Med egna deadlines och mig själv som målgrupp ligger både musik, text, film och bilder inom rimlighetens gränser. Jag försöker alltid ha en agnostisk inställning till medium i min jakt på det nya, men det är en balans: vare sig jag eller du lever i ett vakuum och samtalet är det viktigaste vi har för att ta oss framåt.

Sen 2018 är Skap min dagliga adress – en hundraårig förening för svenska musikskapare där jag arbetar med strategi och kommunikation. Parallellt driver jag Systemfiler, där jag skriver om kulturpolitik och musikindustri, utvecklar tv och film, föreläser och tar konsultuppdrag i mån av tid.

Under 2026 leder jag arbetet med Skaps hundraårsfirande i november och tv-projektet Våran sort, som vi producerar tillsammans med FST och SAMI. Jag arbetar även med samtalsserien Sköt dig själv! och kommer dessutom debattera kulturpolitik inför höstens val i olika forum. Nära laboratoriets dörr finns just nu Befria tiden – en dokumentärfilm om svenska maktens relation till kultur, med musik som lins. Jag ställer mig samma fråga från olika håll: hur förhåller vi oss till konst och kultur i ett samhälle som vill rationalisera bort det omätbara.