Charlatanens OS

Till att börja med

Svenska företag som bygger affärer på kultur har länge haft internationell draghjälp av den så kallade Sverigebilden, enligt vilken vi är ett trendkänsligt innovationssamhälle som värderar medborgare efter köpkraft.

Svenska affärer får resurser av Vinnova, Tillväxtverket, Business Sweden och flera andra tunga myndigheter. Men numera har även kulturmyndigheter i uppgift att bidra till genomförandet av regeringens handelsstrategi för Sverige.

I kulturstrategin från 2024 formuleras den explicit: "Den konstnärliga friheten och näringsfriheten är förutsättningar för varandra". Grundlagen förklarar att det är yttrandefrihet som är den konstnärliga frihetens förutsättning, men ok.

Du gör med andra ord rätt i att undra varför och när kulturen fick i uppgift att främja handeln, men det behöver du hålla tyst om tills vidare. Nu gör du bäst i att lära dig hur charlataner gör 2026 för att komma åt den krympande delen av statsbudgeten som enligt de kulturpolitiska målen ska gå till "konstnärlig kvalitet", "mångfald" och "allas rätt till kultur".

Kapitalguden Milton Friedman förklarade att ”the business of business is business”. I Tidös Sverige klassas dock även kultur som business, eftersom svenska politiker och företagare inte bryr sig om "den fria konsten". Men de älskar "den fria näringen".

Acceptera detta och kommunicera så här om du vill att Tidö ska acceptera att du är värd en allmosa:

TIPS #1: snacka handel – inte konst!

Påpeka i stället att smaken är subjektiv – ingen har ”rätt” i sin bedömning av konstnärlig relevans. Gör som ambitiösa svenska konstnärer har gjort länge: svälj stoltheten och acceptera både förhandsgranskning och självcensur för att överleva – påstå att marknaden är din vän.

Kom ihåg: ur ett politiskt perspektiv har konsten inte varit särskilt fri sen "Carl Bildt m. fl." 1990 motionerade för att få "kulturens företrädare [att] utveckla sina marknadskontakter och söka rikta in kulturintresset på det goda utbudet.”

Detta har inte förändrats, oavsett regeringsfärg.

De av ”kulturens företrädare” som vill ta del av pengarna är sen dess marknadstillvända retoriker. Glöm inte att även vänstern vill slippa betala för kulturen (de förstår den inte heller). Sluta därför prata om konstnärliga koncept och förklara i stället varför dina idéer kommer slå på de globala marknaderna, helst med hjälp av nya tekniska lösningar som går att läsa om i tidningen.

TIPS #2: sluta var så blödig! 

”I am certain of nothing but the holiness of the heart’s affections and the truth of imagination”; skrev John Keats i ett brev 1817 och påminde om kärlekens och konstens flyktiga väsen i en tid av rationalism och industrialisering.

Glöm allt sånt romantiskt nonsens.

I postsanningen frodas den som behärskar marknadens buzzwords. Den som vet att det fortfarande finns resurser att skörda, även på kulturens 0,62 %-iga fält. Genom att använda troper om att ”allt som kan bli en tjänst kommer bli en tjänst” och ord som ”monetisering” och ”finansialisering” – även i klassiska kulturprojekt – öppnar du helt nya möjligheter. 

Strössla in ord som är öppna för tolkning, som "demokrati", "mångfald" och "möjliggörare" – ingen kommer ifrågasätta eller be dig utveckla vidare!

Om du sen, innerst inne, inte vill att kulturen ska styras av spekulationslogik; påminn dig själv om Keats ord om kärlekens helighet och fantasins sanning. Men i tysthet – annars kanske Makten dömer ut dig som kapitalfientlig.  

Och, glöm aldrig: inget botar svenska makthavares kulturförakt – ge upp alla försök att förklara.

TIPS #3: hjälp Makten med självbilden!

Alla vill verka kulturella.

Använd ideologisk flexibilitet, kvasijuridik och glöm inte att kulturens institutioner är affärsblinda. Skräddarsy dina löften:

Lova politiker att du vid godkänd finansiering kommer stärka deras varumärken – både på parti- och individnivå. Under pågående mandatperiod. Gör din research!

Så pratar du med politiker: ”målet med min utställning är att inspirera lokala producenter till att ta fram nya ikoniska storsäljare som sätter [relevant landskap] på kartan igen!”

Alla inom kulturen är livrädda för att anses elitistiska eller konservativa och ännu räddare för att uppfattas som tråkiga. Skräm eller locka dem med löften om digitala innovationer som de inte förstår men verkligen inte får missa. De får inte vara "sist på bollen"!

Så pratar du med kulturen: ”Ni förstår inte detta, men det gör jag. Framtidssäkra era affärer genom att ge mig pengar – eller bli irrelevanta!”

Näringslivet är svårare – det är de mjuka pengarna du är ute efter, det vill säga de som inte kräver motprestationer. Genom att förklara att satsningar på dig är PR kan du få loss pengar ändå.

Så pratar du med företagare: ”Ni kommer få enorm uppmärksamhet i medierna eftersom jag kommer vara tydlig med att inget hade varit möjligt utan er hjälp.” 

(Om de ber om mätbara mål – spring!)

Den trista, långsiktiga, verkligheten

Sverige har inga framgångar utan resurser. Därför pratar Makten om ”under” – de gaslightar väljar-konsumenter och hjälper både stat och näringsliv minimera kulturens kostnader. Våra medier slipper gärna djupare analyser eftersom Makten utgör ett större existentiellt hot för dem än konstnärers försämrade liv.

Det är lätt att förstå: lever man på marginalerna är det bättre att vara del av ett ”under” än att inte vara något alls. Enligt Maktens beräkningar minskar kulturens krav på ökade stöd och lättnader ju mer den hyllas.  

Men PR-trixandet med svenska kulturskapares självbild lägger bara en tunn fernissa över verkligheten och kommer att ha stora negativa effekter för långsiktig återväxt. Förlåt, tillväxt. Men det syns inte på valdagen.

Det är synd. För i omvärlden ligger Sverige på minus – ett land som säljer sin kreativitet innan den mognat. En säker investering men evinnerligt fantasilös. Det håller inte i längden. Även ur Maktens älskade BNP-perspektiv kommer marginaliseringen av framtidens kultur märkas. Glöm inte det.

Det är lätt att hävda att konsten bara är verkligt fri om den inte måste reagera på politik och kapital – men det är en förenkling som inte längre duger. För att visa upp seriösa alternativa system för det framtida samhällsbygget måste den utmana med ambition och då krävs en ständig blick på kapitalets rörelser.

Att läsa på är inte att sälja ut.

Steg ett blir den totala utrensningen av all egennytta som leder kulturen i fel riktningar. Det är egentligen politikernas ansvar att förstå sig på långsiktighet. När de misslyckas måste kulturen lära sig att skarva som charlataner.

”Just remember … it’s not a lie if you believe it” påminde George Costanza om i ett klassiskt Seinfeldavsnitt där han beskrev sin unika förmåga att ljuga så han tror sig själv. Senkapitalismen bygger på att hoppets morot dinglar där strax framför våra näsor, och vi gör bäst i att lära oss behärska Georges teknik.

Kanske lyckas vi övertyga oss själva om att konsten saknar egenvärde och bara behöver en bättre pitch? ■