Från Timbro och Oikos till nationellt råd för Sverigebilden och en ny "enande" kulturkanon: svenska nyliberaler och nationalister möts i sin strävan mot monokultur.
Hösten 2006 skapade jag ett konto på ett nylanserat Facebook med förhoppning om att få ett socialt andningshål genom småbarnskaoset. Den av media hyllade plattformen var ful, ologisk och i princip tom, så jag loggade ut och återvände först ett halvår senare. Jag ångrade mig direkt: meddelanden från människor jag inte kände, anonym mobbning och gammelmedia som stressat postade länkar till artiklar var allt jag fick. Hur Facebook skulle tjäna pengar blev tydligt när jag försökte radera mitt konto, vilket var i princip omöjligt eftersom Facebook mål var och är att maximera stickiness. För att slippa undan krävdes ett halvdussin ilskna mail till deras support, vars svarstider är en del av affärsplanen: alltid ger någon upp. Facebook gjorde volymbaserade nätverkseffekter till standard och skapade den trasiga tech-feodalism vi nu lever i.
Enligt lagstadgad nervositet bosatte sig svenska techbröder i den amerikanska nyliberalismen och svalde nyckeln. Där bor de fortfarande och pekar febrilt på marknader de hävdar kräver lösningar de läst om på TechCrunch. Stöttade av friends and family tar de sig till evangelistläge och emitterar sen aktier som dasspapper. Integritetskränkningar och lagbrott göms i oläsliga användaravtal och all data som motiverar tokiga vinstprognoser väljs ut. Drömmen om att krana pengar dör aldrig för äkta go-getters.
Svenska makthavare har alltid varit oförmögna att förstå att det är människor, inte företag, som både skapar och fyller kulturen med värde. De vet dock att popkulturen är viktig då denna får landets konsument-medborgare att röra sig längs de linjer som kapitalet ritar upp. Eftersom minsta gemensamma nämnare skapar störst marginaler är mediernas följsamhet helt avgörande för att valla Folket bort från potentiellt systemhotande krav på variation och alternativ.
Bevekelsegrunderna skiljer sig, men Tidöpartierna delar på visionen om minimal mångfald och har gjort det till kittet mellan Timbro och Oikos. De anser att kulturskapande är särintresse men vet att stark kultur hotar de system som skänker dem makt och pengar. Det är därför SD signalerar så tydligt att partiet ställer sig på Svenskt Näringslivs sida mot kulturens intressen genom att smörigt motionera att om den ”statliga kulturpolitiken blir alltför snäv och fokuserar enbart på enskilda kulturskapare, finns det en risk att företagarperspektivet försvinner”. De gör den förmodligen korrekta bedömningen att stödvärda "enskilda kulturskapare" förmodligen är övervägande kritiska vänsterröster och ger därför tummen upp åt en politik som främjar kapital framför kultur.
Liberalkonservativa och etnonationalister fick äntligen ett tydligt gemensamt projekt: monokultur.
Den stora konsten föds idag enbart ur motstånd, eftersom stimulans kostar för mycket. Men även motkultur plockas upp och neutraliseras blixtsnabbt av plattformar dopade med data och AI vilket för att även motståndet tjänar marknaden – medvetet och omedvetet. Konstnärer verkar inom existerande system och det är som det ska, förutsatt att de förstår att det är förhandslydnad som håller kultur i bojor. Det är inte konstnärlig verkshöjd som leder till ekonomisk frihet i Sverige.
Det väloljade samspelet mellan näring, politik och medier har ökat antalet svenska miljardärer med nästan 1000 % sen millenieskiftet. Vi fortsätter leva i det satsa på dig själv-samhälle som åttiotalet födde och nittiotalet accelererade, vilket kvävt precis alla samtal om klass. Men jag accepterar inte längre passiv-aggressiva beskyllningar om att långsiktighet, solidaritet och kollektivt ansvar är kommunism. Jag har väntat – länge – på relevant kritik av det ständigt hårdnande nyliberala strypgreppet om svensk kultur, knutit näven i fickan och viskat ”vi får väl se” till mig själv när politik och företag aktivt motverkar konst och hyllas av tandlösa medier.
Men jag har insett att vi inte alls får se.
All verklig kritik av kulturpolitiken sorteras bort eftersom Sverigebilden kräver det. När Linus ”journalister är nationens fiender” Bylund tog plats i Förvaltningsstiftelsen insåg jag att inte ens public service kommer att bereda plats för den systemkritik som vi alla förtjänar. Som risktagande konst kräver. Nu hoppar jag därför ner från läktaren för att peka på skalskyddets svagaste punkter, med förhoppning om visa de korrupta systemenens beroende av att den mediokra kulturen underhåller de breda massorna.
Likt MAGA-rörelsen kräver svenska näringslivets tankesmedjor stenhård berättelsedisciplin. Väljarna ska känna att de enbart gynnas av individualisering, privatisering och marknadsanpassning och att det är bevisat att inget annat någonsin kommer fungera. Vi behöver trumfa den berättelsen – som i ärlighetens namn är väldigt tvådimensionell. Det borde vara enkelt.
/MS